Tänkte jag skulle slänga upp en dikt skriven av Linda Goodman som heter Planeterna.
”vi kämpade länge och bittert, min tvillingsjäl och jag ensamma och förlorade, fallna änglar – förvisade från en dimmig, sedan länge förgätet stjärngalax
fångade i Neptunus trassliga väv grymt sårade av Mars våldsamma slag plågade av Merkurius listiga lögner
chockade och nästan sönderslitna av Vulcanus avlägsna, rasande dån skakade av Uranus plötsliga, förfärliga raseri
krossade under den obevekliga tyngden av Saturnus som förvandlade varje timme till en dag … varje dag till ett år varje år … till millennier av väntan
svedda av solens explosiva utbrott av stolthet medan de vandrande änglarna, tystade och hjälplösa djupt inom oss, grät ändå kämpade vi på, med obeveklig frenesi slag för slag drivna av Jupiters väldiga, bultande lidelse snavande på tröskeln till Månens lockande galenskap
för att till sist, i skälvande fruktan, stå inför Plutos hotfulla, gravlika tystnad uppslukade av otröslig sorg och förtvivlans krankhet
vi uthärdar …
såren och ärren från ursinnig kamp, min tvillingsjäl och jag men nu går vi i dämpad frid … med alla våra skingrade delar hela tillsammans, hand i hand … Full kretsgång tillbaka till regnbågens pyramid över morgondagens ljusare Eden krönta av blida Venus till seger för kärleken som inte dog utan överlevde natten av själviskt sökande
för att invänta morgonens milda förlåtelse
och förståelsens gryning”
- av Linda Goodman, ur Relationstecken
//Mumintrollet
mumintrollet
